Det var dags att hitta min träning!

Våren 2009 åkte jag för första gången i mitt liv, på en träningsresa till Monte Gordo på Algarvekusten i Portugal. Jag hade aldrig tidigare varit i Portugal. Aldrig tidigare på en träningsresa. Aldrig tidigare tänkt tanken att jag skulle åka på en träningsresa…

Arrangör av resan var Springtime Travel som hade bjudit in min körledare, Gabriel Forss, att ta med sig körsångare ner för att kombinera träning och körsång.

Vi hade en fantastisk vecka med träning, körsång och mycket skratt. Malin Berghagen var med som yogainstruktör. Blossom Tainton körde bl a discopass. Åsa Barrén som fick oss ut på stavgång på morgonen. Vi hade flera ledare med sina olika träningsområden. En bredd och kompetens jag inte visste fanns att tillgå på en resa som denna.

Träning har aldrig varit en självklar del av mitt liv. Så, på denna första resa så hade jag laddat upp ordentligt med träningskläder i resväskan – nu skulle varje tillfälle nyttjas. Jag skulle verkligen komma igång och träna och få in det som en naturlig del i min vardag! Här hade jag ju ett smörgåsbord att välja från. Visst måste väl det ändå vara det optimala för mig? Resultatet blev att jag tränade horisontalläge i solstolen på stranden…

OK, jag gick stavgång på morgnarna – det fastande jag för direkt. Men sen var det stopp. Jag hade ingen kondis och kände mig bara klumpig och obekväm. Jag har aldrig varit kompis med min kropp.

När jag kom hem fortsatte jag i perioder med stavgången men mer än så blev det inte.

Ett år senare, 2010, var det dags för nästa resa till Portugal med Springtime. Träningsmässigt blev det för mig en repris av 2009. Solstolen, körsång och stavgång.

2011 arrangerade Springtime en HELT otrolig resa! Miami – kryssning i Karibien – New York. Den kunde jag ju bara inte missa! Ledarstaben ska vi inte tala om. Helt makalöst duktiga inspirerande ledare som var med. Min ambition var åter igen att här skulle jag få komma igång med min träning. Jag kan väl säga att det inte blev riktigt som jag tänkt. Körsång hade vi varje dag men den övriga träningen blev det inte mycket med. En av de första morgnarna på båten var jag med på yoga uppe på däck. Det var Malin Berghagen som ledde den. Det var helt magiskt att sitta där på däck i gryningen i Karibien, på en yogamatta och ledas av henne. Men, min kropp och hjärna bara protesterade. Jag har länge haft problem med ryggen och var livrädd för att förvärra det. Rädslan för att skada mig och smärta höll mig tillbaka när det i själva verket var rörelse och träning jag behövde.

Jag hade ett träningskort på Friskis & Svettis i Nacka som jag nu började använda. Gymmet ligger ju i huset bredvid mitt kontor så det är inget avstånd som kan ursäkta. Här fick jag även kontakt med en tränare – Magnus – som jag bokade upp mig hos för personlig träning. Jag gick med honom i perioder hösten 2011 och våren 2012. Tyvärr är det lite dyrt med PT så det blir kortare perioder men det är SÅ värt det. Så här hade jag en period av oregelbundet regelbunden träning 😉

Våren 2012 var det dags för nästa resa med Springtime, denna gång till Turkiet! Jag hade aldrig varit i Turkiet. Detta skulle vara ett helt fantastiskt ställe och jag kände mig galet laddad för resan och träning.

Under flera av dessa resor så har det varit med några stavgångsledare som verkligen har inspirerat mig. T ex Åsa Barrén och IB Ekman. Inspirationen och coachningen har jag sedan tagit med mig hem där jag fortsatt med att gå med mina stavar mer eller mindre regelbundet under sommaren.

Training Camp i Turkiet är helt otroligt underbart! Jag kände mig hemma där från första stund! Även här var Malin Berghagen med som yogainstruktör.

Jag har gått någon morgon eller så på hennes yoga men inte sedan fortsatt. Kroppen har stretat emot och vill inte vara med. Hjärnan har efteråt kokat av alla tankar och känslor som kommer upp till ytan. Där har inte utrymme funnits för att hantera det. Jag har inför varje resa där jag sett att Malin ska vara med blivit så glad och tacksam för att få yoga för henne. Men – varje gång har det sedan inte blivit som jag tänkt eller hoppats – mina egna begränsningar och tankar har hindrat mig.

Nyår 2012/2013 arrangerade Springtime en fantastisk resa till New York! Gabriel var med och ledde körsång. Vi gjorde ett framträdenade i samma kyrka som vi besökte efter kryssningen 2011. Det var lika magiskt denna gång som då. Med på resan var så många spännande människor och självklart även Malin. Hon ledde skön yoga tidigt på morgonen i hotellets konferensrum. Jag var med några av mornarna. Den här gången var det mera av stretch än fysisk yoga och det passade mig perfekt. Resan i sig själv var lite jobbig av personliga och känslomässiga orsaker men yoga stunden på morgonen hjälpte mig.

I år, 2013, var det dags för Turkiet igen. Denna gång åkte jag ner 2 veckor på raken. Tidigare har det bara varit en vecka. Det var det bästa jag har gjort för mig själv på länge. En vecka att landa på och en vecka att ladda på. Innan resan hade jag ett tag varit igång med mina promenader. Denna gång på löpband på gymmet. Jag hade även kört lite på crosstrainern. Jag var lite bättre förberedd än tidigare.

Jag gick inte på många pass på resan men betydligt fler än jag gjort tidigare. Jag gick på alcazarpass för Andreas Lundstedt (vilken underbart härlig människa). Jag var med på Spikens löpskola. Jag gick stavgång på morgnarna för Johanna. Jag var på några få yogapass.

Ibland kan jag känna att det är skönt att gå undan och träna själv, även på en resa som denna med alla inspirerande ledare. Jag letade mig då ner till gymmet på hotellet och ställde mig på löpbandet. Det blir lite tråkigt att bara gå efter ett tag så jag tänkte att jag testar och springer lite. I hörlurarna hade jag en spellista med schlagerlåtar. Det slår mig då att jag kan köra intervall om 3 min då det är precis så lång en schlagerlåt är. Så, jag gick 3 min och joggade 3 min. Det var en helt underbar känsla att klara det!! Helt plötsligt började jag gilla att jogga!!

Med på denna resa var även Magnus Hagström, en man som kan det här med löpning och som verkligen inspirerade mig att komma igång. Han fick det att låta spännande och utmanande! Dessutom har han fått mig att alltid ha kokta ägg i kylskåpet här hemma – bästa mellanmålet!!

När jag kom hem hade jag fått den energi och ork efter resan som jag sökt från första resan till Portugal 2009 men inte landat i ännu.

Hemma fortsatte jag min träning.

Sedan kom stoppet.

Diskbråck.

En söndag i maj bestämde jag att jag skulle stå på loppis. Medan jag packade bilen och då lyfte en tung påse kläder och samtidigt vred ryggen så hände något i diskarna i svanken. Söndag kväll kunde jag inte röra mig.

Jag bokade tid hos min naprapat, jag har gått hos honom till och från under snart 20 år. Micke Pettersson på Montana i Nacka. Han har servicen med onlinebokning så söndag kväll kunde jag logga in och boka en tid till måndag morgon.

Han bekräftade att det var mitt diskbråck. Jag kunde inte röra mig. Han kunde inte göra så mycket för mig. Fanns i detta läge inget att manipulera i ryggen. TNS och värme var vad han kunde göra. Själv har jag även en TNS apparat hemma och den var verkligen livräddande i smärtstillande under denna tid.

Till saken hör att jag efter resan till Turkiet kom igång med min styrke- och konditionsträning på SATS. De annonserade då om en tävling där man skulle tävla mot sig själv under ledning av en PT under 10 pass. För mig lät det perfekt!

Diskbråcket medförde dock att jag nu tvingades avbryta den träningen/tävlingen. Det var så surt. Jag var så besviken på att min kropp än en gång svikit mig. Jag hade till och med kommit igång med att jogga en slinga runt sjön (intervaller om att gå/jogga som jag lyckats göra längre och längre).

Under två veckor var det som mest en mycket långsam promenad runt kvarteret hemma. Det var allt jag klarade av. Jag låg i sängen och jobbade eller stod upp. Sitta var helt omöjligt. Efter 3 veckor kunde jag börja med lätt rehabträning. Tacksamt nog kunde min PT ställa om och hjälpa mig med detta istället för den styrke- och konditionsträning jag först hade bundit upp mig på.

Rehabträningen med Björn på SATS var det bästa som hänt mig just då. Jag fick verkligen bygga långsamt och fokusera på rehab och inte träning. Jag kombinerade även detta med lunga promenader på löpbandet och efter ett tag lugna pass på crosstrainern. Allt var under övereseende av min naprapat som jag hela tiden stämde av med och rådfrågade.

Under hela denna rehabtid, ca 6 veckor, längtade jag efter att få börja jogga igen. Jag hade aldrig tidigare längtat efter att jogga och var nu livrädd att tappa den gnista som tänts. Därför såg jag till att hålla igång min rehabträning och göra det regelbundet.

Till slut kunde jag så smått börja jogga igen. Jag började med 2 min intervaller på löpbandet och gick sedan vidare till 4 min intervall jogg och 2 min gång. Där är jag nu och börjar nosa på nästa intervall – 6 min jogg och 2 min gång.

Jag utmanar mig själv. Jag mäter mina tider och resultat och blir överlycklig när jag blir 49 sek snabbare på 5 km!

Mitt mål att orka jogga 5 km utan att gå några intervaller och jag är på god väg!

De två sista passen jag hade med PT Björn kunde vi börja köra lite mer normal styrketräning. Jag gör gärna styrketräning med en PT men tycker det är så fruktansvärt tråkigt att köra själv…

Därför blev jag så glad, att i samma veva som mina timmar jag köpt med PT Björn på SATS tog slut så annonserade Malin Berghagen att hon skulle köra yoga 12 gånger här i Stockholm i sommar. Det var precis vad jag kände att jag behövde just nu.

Jag bokade direkt upp mig. Väl medveten om den begränsning som diskbråcket skulle kunna komma att medföra. Men, denna gång skulle jag härda ut. Jag såg det som ett långsiktigt engagemang.

När första passet kom hade jag förberett mig mentalt flera dagar innan. Kvällen innan la jag fram träningskläderna och packade väskan. Klockan var ställd på 6.15 och passet startade 7.30.

Det var ett underbart härligt jobbigt och utmanande pass. Jag lyssnade på kroppen men lät inte rädslan för smärta begränsa mig mer än nödvändigt. Jag är fortfarande stel i ryggen då det tar lång tid för ett diskbråck att läka. Dock begränsar det mig inte längre i vardagen.

Ute var det en härlig måndagsmorgon med solsken och värme. Jag bestämde mig efter passet att inte gå direkt till tunnelbanan och åka hem utan gå en bit först. Det slutade med att jag gick hela vägen hem. 1 mil. Det tog 1,5 timme. Det var så mycket som vaknat i mig under yogapasset och jag behövde få bearbeta alla tankar och känslor. När jag kom hem så hade jag verkligen gjort det!

De följande passen var samma sak. När passet var slut gick jag direkt. Alla tankar och känslor och utlöstes av yogan behövde få landa. Jag tog mig tid varje dag för detta. Och det har gett resultat. Idag är inte behovet att landa lika stort efter ett yogapass. Det går snabbare och snabbare.

Jag blir dessutom bättre och bättre i yogan. Övningarna är idag inte lika tunga som vid det första passet. Jag blir smidigare, både i kroppen och mentalt. Det är fantastiskt att känna av och märka förändringarna och utvecklingen.

Malin Berghagen är för mig just nu den yogainstruktören som passar mig bäst. Hennes yoga fokuserar på vad yoga står för – inte prestationen.

Jag är så enormt tacksam att hennes väg korsade min redan 2009 och de återkommande resorna och tillfällen till yoga. Hon introducerade mig för en yoga som gjorde mig nyfiken. Jag ville ha mer men det tog lång tid innan jag var redo att ge mig hän och när jag väl var det så var timingen perfekt med hennes sommarkurs nu i sommar.

Så, för mig är nu träningen yoga och löpning. En för mig perfekt kombination. Jag tränar nu under sommaren och semestern på att göra det till en vana. Att när vardagen sätter igång igen att hålla i mina rutiner och vanor jag skapar nu i sommar.

Det är självklart lättare att bygga något nu och därmed vara bättre rustad och förberedd när hösten och vintern kommer än att då börja. Så är det i alla fall för mig.

Jag måste träna på att få in det som en vana och den naturlig del i min vana för att jag ska blir bra på det. För mig egen skull. Ingen annans.

Styrketräningen på gymmet får pausa för nu. Det kommer säkert en tid när det är det som jag lägger fokus på, men inte nu.

Så, avslutningsvis, ett stort stort tack till Springtime Travel och alla instruktörer som är med på resorna som gör sitt allt för att visa oss resenärer på vilken betydelse träning kan få i vårt liv och hur vi förutsättningslöst kan på prova av ett helt smörgåsbord för att hitta just vad som passar oss var och en. För vissa av oss (mig) kan det då ta många år och flera resor innan alla bitar faller på plats och man (jag) hittar hem i träningen. Men det är det SÅ värt!

Jag vill även rikta ett stort varmt innerligt tack till dig Malin – du är min vägvisare i yogan och hur den hjälper till att skapa en stabil grund både fysiskt och mentalt.

Tack även till Mia, Magnus, Andreas, Blossom, Kayo, Gladys, Cecilia, Åsa, IB, Patrik, LG, Johanna, Gabriel, Jocke, Spiken, Lotta, alla resekamrater och många många fler.

—————————–

Jag skrev denna text för några veckor sedan och den har sedan fått vila tills nu. Jag var inte riktigt redo att publicera den då men är det nu. Så, tack för att du tog dig tid att läsa den.

//Anna