Alltså. Det här med löpning. Ibland är det trögt och tungt. Mycket tungt.
Det har blivit lite väl mycket stilla sittande för fröken Sporrong senaste veckan så idag tog jag mig i kragen och gav mig ut. Det var nära att jag backade ur – inte kan jag väl ge mig ut kl 2 på dagen när det är 27 grader varmt?! Kommer ju aldrig att orka! Svimma! Törsta ihjäl! Jag målade upp alla hemska scenarier jag kunde komma på. Dock kom jag inte undan då jag vet att det är skön skugga på den plats jag gärna springer… Alltså, bara att ge sig ut.
Oj så tungt det var i början. Jag gick, lunkade, joggade, gick, joggade, lunkade, joggade, gick – om vart annat. Fram och tillbaka på ena sidan sjön där det var skugga. Efter ett tag märkte jag att jag inte var ensam att om idén att köra samma sida av sjön fram och tillbaka.
Som vanligt fick min Nike-klocka hålla koll på tid och distans, så här blev det: (inget rekord eller så men i all fall)
Utan animering på bilden ovan så hamnar alla sträckor på varandra – ser lite konstigt ut 😉 Men det blev i alla fall 5,8 km i Anna-takt!
Bra där!
Så här glad var jag när jag var klar!
Det är så underbart att få springa vid vatten!
